Jo vars.
Idag är det inte vilken dag som helst. Utan idag är dagen jag hitta mina första gråa hårstrån. Jo, jo. Jag tackar jag.
Så passande, på min 107 års dag dessutom. Ja, jag fyller år idag. Inte en dag för sent är det heller!
Nänä
Sofia Stensby kom med den brillianta iden att jag kunde mata grävlingen med köttsoppa. På så vis kan jag veta om den är förgiftad eller ej. Vilken bra ide tänkte jag. Tog med mig den lilla kitteln och begav mig ut för att lägga fällor för grävlingen. Men tror ni inte att jag träffar på karln uppe i skogen.
.
.
"Men hej tant. Ska du verkligen vara ute och gå med en sån där tå?"
"Jag kan väl inte gå utan den heller" fräste jag till på skarpen.
"Men kära du, varför har du med dig köttsoppan ut i skogen? Ska du på picknick kanske?"
"Nej. Nej, det ska jag då rakt inte."
"Har du smakat den än då? Den är riktigt god om jag får säga det själv." Tror ni inte karln stoppar ner fingrarna och plockar upp sig en bit och tuggar glatt. JAg väntade med spänning på att se honom rasa samman. Men har log sådär fånigt.
"Jag skulle kyla ner den. Den behövde svalkas! Lämna heta soppor sådär. Kommer ju bränna upp både gom och hals fattar ni väl!!?"
"Ja, det tänkte jag inte på. Kom ska jag hjälpa tant" Tror ni inte han tar kitteln, tar mig under armen och drar mig tillbaka till stugan, dukar fram tallrik till både mig och han. HAR VÄRLDEN BLIVIT GALEN!?
Jag kände mig lite matt, och åt därför en slurk av soppan.
.
.
Han må tro att han fått mig på sin krok. Men det har han då rakt inte.
Lurendrejeri
Sitter med foten i högläge samtidigt som jag viftar med en solfjäder. Nej, inte för att lata mig. För att torka papprerna snabbare.
.
.
.
Men vet ni vad? Efter jag ramlade hittade en liten man hit ner. Han säger att han är min granne och att han hört mig skrika till. Jo,jo, jag vet nog. Han tyckte bestämt att jag skulle till doktorn. Blir inget med det sa jag. Jag visste ju att han bara ville lura ut mig ur huset för att döda mig, eller ta över stugan. Jag log sammanbitet och sa:
"Tack, det är bra. Du kan gå hem nu."
Han suckade, var väl besviken att jag sett rätt igenom honom. Han slängde en sista bedrövad, suktande blick över stugan, sen gick han.
Men tror ni inte skrället kommer tillbaka två timmar senare.
"Ja, jag tänkte att de blir svårt för tant att laga mat med en skadad fot. Så ja, jag tog mig friheten att ta med lite mat ner till dig."
Huvudet på spiken, ta sig friheter är just precis vad det är.
Så ställde han ner en rykande varm köttsoppa och en chokladkaka "till efterrätt" som han sa. Chokladkakan avslöja ju allt. Han har tagit nya tag. Han försöker muta mig. Alternativt förgifta mig.
"Du tror jag skall äta allt det här?"
"Du får äta så mycket du orkar. Men ät du så du blir stark och frisk snart igen."
Så ställer han fram tallrik och bestick, klappar mig på axeln och går.
Maken till mänska. Ska man våga sig på att äta denna mat. Eller riskerar jag att dö då?
Edna.
Mitt livsverk.
Denna välsignade onsdag har varit en förbannelse.
Efter att ha unnat mig en sovmorgon gick jag upp klockan 5 och gjorde eld i vedugnen och satte på kaffet. Efter att ha inmundigat en frukost bestående av kall gröt och kaffe tog jag fram mitt manuskript och fortsatte skrivandet på mina memoarer.
Efter lunch blev jag något törstig och gick därför ner till bäcken och hämtade mig ett glas friskt vatten. Då jag kommit tillbaka till stugan insåg jag att det var lika bra att jag gick ner igen med en hink så jag kunde ha lite på lager. Då jag återvänder och går in genom dörren så står där en grävling! Jag blev så chockad att jag kastade upp hinken i luften och tjöt. Tror ni inte grävlingen attackerar mig och biter mig i stortån innan han springer ut. Men de var inte det värsta, biten av grävlingar har vi ju all blivit. Det värsta var att hinken med vattnet hade skölt över hela min hög av papper. Mitt livsverk, genomblött.
Så med blödande tå har jag fått hänga upp dem på tork i hela stugan.
Ser jag den där grävlingen igen så skall han få med mig att göra. Det vill jag lova!
Edna
Memoarer.
Jag fick nog hösten 2010! Min hyresvärd ville vräka mig för att jag slagit upp väggarna för att få lite korsdrag. Han sa att " det inte passar sig att ta sig såna friheter." Vad vet karl om friheter? Har sommarvärmen frihet att ta död på mig? Nej, precis. I takt med hans ständiga malande och grannarnas barn ständiga springande utanför min dörr så fick jag nog! Jag visste nog ja, ja, jag visste nog varför mänskerna idag inte vet hur di ska behandla mig. De har inte förstått vem jag är!
Med denna insikten i hjärtat packade jag ner de allra viktigaste tillhörighterna i en väska så tog jag min käpp och så begav jag mig ut. Ut på en pilgrimsresa. En resa genom mitt eget liv. Allt för att berika samtiden med mina memoarer. Något skall man ju välsigna mänskligheten med.
Jag återvände strax efter Jul och har nu bosatt mig i en liten stuga i Uppsala.
Edna.
Mig slipper ni inte så lätt.
Det finns inget som kan göra mig så arg som människor som tror att jag är fullkomligt handlingsförlamad. Människor som tror jag är glömsk, inte kan bära saker på egen hand eller koka mitt eget kaffe.
JAG KLARAR MIG SJÄLV!
Ja, jag har tidigare skrivit på www.edna.blogg.se. Men nu är detta min blogg. Det beror inte- som flera tycks tro- att jag glömt bort mitt lösenord eller att jag är för gammal för att skriva på bokstavsknapparna. Det beror bara på att jag skriver här, för att jag vill det.
SÅ SLUTA LÄGG SIG I!!
