Nänä
Sofia Stensby kom med den brillianta iden att jag kunde mata grävlingen med köttsoppa. På så vis kan jag veta om den är förgiftad eller ej. Vilken bra ide tänkte jag. Tog med mig den lilla kitteln och begav mig ut för att lägga fällor för grävlingen. Men tror ni inte att jag träffar på karln uppe i skogen.
.
.
"Men hej tant. Ska du verkligen vara ute och gå med en sån där tå?"
"Jag kan väl inte gå utan den heller" fräste jag till på skarpen.
"Men kära du, varför har du med dig köttsoppan ut i skogen? Ska du på picknick kanske?"
"Nej. Nej, det ska jag då rakt inte."
"Har du smakat den än då? Den är riktigt god om jag får säga det själv." Tror ni inte karln stoppar ner fingrarna och plockar upp sig en bit och tuggar glatt. JAg väntade med spänning på att se honom rasa samman. Men har log sådär fånigt.
"Jag skulle kyla ner den. Den behövde svalkas! Lämna heta soppor sådär. Kommer ju bränna upp både gom och hals fattar ni väl!!?"
"Ja, det tänkte jag inte på. Kom ska jag hjälpa tant" Tror ni inte han tar kitteln, tar mig under armen och drar mig tillbaka till stugan, dukar fram tallrik till både mig och han. HAR VÄRLDEN BLIVIT GALEN!?
Jag kände mig lite matt, och åt därför en slurk av soppan.
.
.
Han må tro att han fått mig på sin krok. Men det har han då rakt inte.
Kommentarer
Trackback
